Metrohaveriet en mörk symbol för tidningskrisen

Sättet Christen Ager Hanssen agerar på mot journalisterna på Metro är så hänsynslöst och grovt att man baxnar. Det är nästan så man tror att han spelar upp det här spektaklet med nån baktanke, så utstuderat likgiltigt för både tidningens roll och uppgift och enskilda medarbetares väl och ve är det.

Det kan (och kommer förhoppningsvis) skrivas spaltkilometer om det, och alla kan vi uppröras i grunden över respektlösheten men det riktigt otäcka är ändå att hela Metrokrisen är en mörk symbol för hur branschen nu börjar kantra. Annonsdrivna tidningar utan annonser kan inte ha journalister, de kan möjligtvis ha betalt innehåll men inte heller det kommer att hålla längre än en ny rekonstruktionsperiod. Trovärdigheten och räckvidden hos random instagram-influencer blir ändå betydligt större, vilken inte vill säga lite.

I åratal har vi sagt att det ska vända, och bära sig. Men vi har pratat mycket litet om hur annorlunda de organisationer kommer att vara när det bär sig. Hur små redaktioner kommer vara i en digitaliserad värld, och hur hälften av medarbetarna inte är journalister (eller säljare) utan sitter på techsidan som utvecklare. 

Nu går det inte att blunda längre.

Skillnaden mellan 2019 och tidigare år är att det som från arbetsgivarsidan på ett ansvarsfullt sätt försökt hanteras som naturliga avgångar, tidiga pensioner, förmånliga och frivilliga avtal, eller ej tillsatta vakanser nu övergått i regelrätta varsel och uppsägningar. Och inte i små numerärer. 

Ändå har det redan om man räknar alla små och medelstora strömmar av människor som lämnat branschen de senaste åren inte varit någon liten mängd skapare av journalistik som redan gått förlorad.

Kostnaderna för avvecklingen har blivit tyngre att bära för varje år.

Det finns förstås några starka och stora titlar som kan se ljusare på tillvaron, men också det är helt enligt prognos. Mångfalden urholkas på sikt, och några få större klarar sig.

Det är inte bara traditionella affärer som Metro som säger upp journalister i stor mängd, också amerikanska nätpublikationer som Huffington Post, Vice och Buzzfeed säger upp hundratals. I USA har det bara under första halvan av året sagts upp 3000 journalister.

Ett bistert 2019 detta.

8 mars: Tack för att jag kvoterades in – mediemäns manspread fyller chefsutrymmet

Kära vd:ar och toppmediechefer.

I slutet på förra året blev ni ett skämtmeme i en Messengergrupp. Förlåt om det låter brutalt men det känns inte riktigt rätt att hålla inne med det roliga heller, så här på 8 mars, Internationella kvinnodagen.

Det var det där bildmontaget på er i Medievärlden som tog humorpriset. Krönikan av Linnea Kihlström, med nedslående uppgifter om hur det snarare blir färre kvinnliga mediechefer i toppen än fler, gav en sorglig fördjupning.

Manspreadet på toppen är så brett att det knappt finns nån plats över för kvinnor i översta chefsleden.

Det vore ostrategiskt att avslöja vilka som skrattade åt bildmontaget men jag lovar att ni skulle bli rejält förvånade över namnen, och hur högt och rått. Det skrattades åt en osviklig förmåga att selektivt känna igen kompetens. Åt generationsväxlingar i gubbleden, där kostym visserligen bytts mot designerjeans men där snoppkompetensen består.

“Visst är det härligt att kompetens är viktigare än kön!”

“Det ständigt pågående mansväldet fortgår obekymrat”

“Käre värld, på riktigt. Du skojar?!”

Insert smiley med sprutande tårar av skratt.

*ROFLMAO*

Jag stannar där. Att berätta vilka som skrattar vore oklokt, men å andra sidan verkar det inte vara mycket som går förlorat heller?

Jag börjar skriva en lista på kvinnonamn som försvunnit ur tidningsbranschen, ersatts av män, kvinnor som inte längre leder redaktioner, är utgivare eller sitter i ledningsgrupper runt om i landet.

Slutar. Deppen. Listan är inte kort.

Å andra sidan är det anmärkningsvärt annorlunda hos Public Service-företagen. Hur kommer det sig? Kanske en punkt på nästa styrelsemöte ändå?

Det ser besvärande ut, ändå är vi i åren efter #metoo i en bransch som har all anledning att rannsaka sig.

Men jag kan avslöja: Mitt allra första chefsjobb fick jag - precis som ni - via vanlig hederlig könskvotering.

Tack för det!

Hon var en redaktionschef som hette Ewa och hon kände igen en talang. Det kan ha varit så att det fanns något i mig som påminde mig om henne när hon var ung, det brukar oftast vara så.

Bortom det där självklara man söker i nya förmågor så brukar det vara en liten detalj som avgör: det måste kännas skönt i magen och man ska vara fullständigt trygg med sin rekrytering. Den får väldigt gärna påminna om nån man känner väl.

Som en själv till exempel.

Speglandet i varandra. Det är precis vad vi ser när vi skrattar åt bilderna på er. Inte för att ni var och en är larviga, inte på något sätt.

Tvärtom känner jag flera av er och vet av egen erfarenhet att ni är bra på era jobb, men vi skrattar för att varje individ är en del av en unken pixlig mosaik som minner om gamla tiders dammiga rader av direktörs- och redaktörsporträtt i de gamla tidningshusen.

Men nu är det 2019 och ledningsgrupperna lämnar ändå en del övrigt att önska. Har ni inte misslyckats då? Igen?

Jag förutsätter att era cv är fläckfria, och i vart och ett av fallen var den som anställde er förmodligen helt på det klara med att ni var rätt man för jobbet.

Men sett över tid blir det svårt att med rationella termer förklara att ett yrke ditt kvinnorna flockats genom åren, till och med är i majoritet, inte lyckats bättre i den yttersta toppen.

Att ni bara fortsätter att välja varandra i mansklubben, obekymrat.

Visserligen får ni lite smäll eller beröm varje år runt den 8 mars, som i den här texten till exempel, men inte ens #metoo-året tycks ha lett till någon bättring. Vi kvinnor som suttit i toppen är till och med färre än tidigare, det har Medievärlden berättat om.

Tiderna. De är svåra, vi vet det i Messengergruppen också. Mediebolagen går samman, utgivarna blir färre, ledningsgrupperna går till madrasserna nu. Det gäller att snabbt känna igen en vän då.

En vän precis som en själv. I tider av kris blir vi enkelspåriga och tunnelseende. Det är mänskligt men inte särskilt upplyst.

Ni verkar i en bransch som berömmer sig om att ligga i den så kallade framkanten av digitaliseringen. Siffror är allt. Mätbara mål. Men missar man att datautvinna hälften av humankapitalet så krävs ingen data scientist för att peka på allvarliga brister i underlaget.

Vi som når fram då? De få gånger vi väl når till toppen så mäts vi ofta med nån annan måttstock. Den är jättekonstig och flummig och fullständigt omöjlig att förhålla sig till eftersom den innehåller inte alls siffror och resultat utan istället värderingar och projiceringar.

Istället för röda siffror eller svarta siffror i balansräkningen så löper skalan på den emotionella måttstocken i ytterst opålitliga gradangivelser: från den iskalla bitchen som hänsynslöst driver medarbetarna framåt i ena änden, till extremen i andra riktningen, den snälla kravlösa mammabossen som fixar mysiga fredagsfikor och styrelserapporter samtidigt som hon bränner ut sig. Schabloner som blir helt omöjliga att verka i, väldigt snabbt.

Att kvinnliga chefer av medarbetarna oftare förväntas vara mer som snälla mammor än som målstyrda professionella ledare med rätt att ställa krav och fatta svåra beslut är bekymmersamt, särskilt i tuffa tider som dessa.

Vi mäter själva med den emotionella måttstocken också. Vi säger till exempel inte: jag hade tyvärr inte rätt verktyg för att utföra uppgiften så det gick inte som planerat, men tråkigt hörru. Vi behöver nya och bättre verktyg” utan istället “jag tar på mig hela ansvaret för att jag inte räckte till för er”.

Jag har aldrig någonsin hört en man säga det. Så det är förmodligen vad som egentligen menas med äkta snoppkompetens? Messengergruppen säger: “ROFLMAO syster!”

Tillbaka till min förebild, ansvarig för att bygga en ledningskultur där kompetens alltid var svaret, aldrig ursäkten.

Ewa lärde mig massor, men de för sammanhanget viktigaste jag tagit till mig och med mig är följande tre saker som jag med glädje ger till styrelser och ägare:

  1. Där det finns en kompetent kvinna, lyft henne. Männen blir lyfta av nån annan ändå. Du får en edge som din konkurrent saknar.

  2. Det finns alltid kompetenta kvinnor. Flera av dem överkompenserande kompetenta till och med. Och om du inte hittar nån så är det snarare du som har synproblem, det är inte ett kompetensförsörjningsproblem.

  3. Barn är alltid en möjlighet, aldrig någonsin ett karriärshinder. Ju mer nån övat på logistik, konfliktlösning, gruppdynamik, relationsbyggande och flexibilitet desto mer av ett chefsess blir den. Ge en småbarnsförälder möjlighet att få ihop livspusslet och du har en lojal och pålitlig superrekrytering som inte kommer att överge dig i första taget.

Så uppenbart. Utan henne hade jag aldrig nått vidare. Och uppenbart är också att utan en Anders som lyfte en Thomas så kunde det mycket väl ha varit en Karin i stället. Särskilt om en Ewa fått chansen att lyfta henne.

Det är så lätt att tro att det är så trångt i toppen att det bara finns plats för en. Men så länge vi kvinnor inte organiserar oss bättre blir det inga fler platser vid bordet heller. I min närhet kan jag direkt hitta ytterligare tre utgivare som fick sin chefsstart tack vare Ewa, och otaliga andra som fått prova chefsstolen med fullt förtroende.

Till kvinnorna och männen som vill bli en Ewa säger jag:

  • Odla talangen runt om dig, frukta den inte.

  • Skugga en framgångsrik man och gör som han. Bilda din egen bastuklubb och nätverka på riktigt. Nätverka om jobb, rekommendera till jobb, lyft upp och coacha fram.

  • Inse att olikheten i den du rekryterar gör ditt eget chefsskap så mycket starkare på sikt. Din förmåga att locka till dig många olika sorters talanger avgör din framgång.

  • Förvänta dig inte att hitta de bästa om du bara letar på halva spelplanen. Välj alltid den mest kompetenta så lovar jag att det blir en bra mix.

Jag ser fram emot bildcollage som är betydligt svårare att göra sig lustig över 8 mars.

Kör hårt!

Därför blir Bonniers köp av lokaltidningsjätten Mittmedia ett hot mot Schibsted

Lättnaden och glädjen bland gamla kollegor på Mittmedia är stor och påtaglig efter fredagens besked att Bonnier köper Sveriges största lokaltidningsföretag. Jag känner med dem efter en osäker tid fylld av rykten och spekulationer som måste ha gjort det svårare än vanligt att utföra jobbet. Nu finns det istället för oro ett nytt framtidshopp för den lokala journalistiken i en mycket stor del av Sverige. 

Det är skönt att se att en publicistisk organisation som Bonniers, om affären godkänns, tar över.

Men ungefär lika bra hade det sannolikt varit med lokalt rotade publicister som NWT och VK, i samarbete med en kunnig lokaltidningsmakare som Polaris. Att journalistiken räddas för demokratins skull är det viktigaste, båda de spekulanter som nu tillkännagivits, hade varit goda köpare. Att titlar och tidningar som verkat i långt mer än 100 år fortsätter att ges ut är det enda som har betydelse. 

Tillsammans med ett starkt public service är livskraftiga lokaltidningar något unikt som bygger den svenska demokratin underifrån.

Det har pratas mycket om kostnader, dyra affärer och huruvida det här är verkligen en bra affär. Värdet av Mittmedia har av vissa bedömts lågt. Det beror förstås på vad man jämför med, och i vilken tid man gör det.

Jämförelser har gjorts med summor som en gång betalades av Mittmedia för Dalarnas Tidningar under familjen Bengtssons tid, i sammanhanget glömmer alla dock att det var före någon kunde ana hur den digitala transformationen helt skulle slå sönder annonsaffären. Det är alltid lätt att vara efterklok. Där och då var det stora summor, men också stora värden som erbjöds. 

De verkliga värdena ligger dock i den kontakt som den starka lokaltidningen har med sitt samhälle. Och den stavas lokal närvaro, och kunniga, engagerade och förankrade publicister och medarbetare som törs och orkar både bevaka och opinionsbilda, de liberala lokaltidningarnas grundbultar.

Bonniers köp av Mittmedia kan mycket väl visa sig vara världens bästa affär, på grund av dem som jobbar där. Jag har inte sett någon hittills lyfta det oerhörda värden som ligger i de kunniga, erfarna och hårt jobbande journalister som finns runt om i det område från Örnsköldsvik till Södertälje som företaget täcker.

Humankapital, kallas det visst. Och det är en rikedom som är avsevärt svårare att hitta än pengar. 

Vare sig det är en grävande murvel som Linda Hedenljung i Östersund, en lokalredaktör som Kent Olsson i Gagnef, en nyhetschef som Madelene Linderstam i Gävle, en politisk redaktör som Patrik Oksanen i Hälsingland, en kulturredaktör som Erik Jersenius i Västerås, för att bara nämna några av de hundratals journalister som varje dag förser sitt lokalsamhälle med kvalificerad journalistik.

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski skriver « I fredags blev det klart att Bonnier, som äger Dagens Nyheter, tar över Mittmedias 28 lokaltidningar. Det handlar om klassiska titlar som varit med och format den svenska demokratin. Om de ska överleva digitaliseringen måste dessa tidningar nu få en rimlig chans att värna sitt kärnuppdrag: den lokala journalistiken.»

Det är en betryggande signal från utgivaren av den tidning som lyckats bäst i landet med den digitala transformationens svåraste konst: att utveckla och behålla den betalande kund-relationen. Satsningen på kvalitet och rekryteringen av de bästa namnen i branschen har borgat för framgången.

Tillsammans med lokal kvalitetsjournalistik i erbjudandet har DN än större chanser att erbjuda och paketera det enda digitala nyhetserbjudandet som läsarna behöver framåt, i kombination med den rika katalogen av magasinsmaterial som finns inom Bonniers. Just av detta skäl är det här en affär som borde göra konkurrenterna rädda.

Ingen annan sitter på detta erbjudande. DN har ju dessutom byggt allianser med tex New York Times, och andra världstidningar. Strategin blir rimligtvis att ingen ska behöva ha mer än ett abonnemang.

På samma sätt, nationellt och internationellt, men med freemium modell arbetar Expressen som framgångsrikt erbjuder teve både nationellt och internationellt i olika samarbeten med tex CNN.

Bonniers är en liberal tidningsägare, precis som Mittmedias (fram till i fredags) ägare, stiftelsen Nya Gefle Dagblad (huvudägare) och stiftelsen Pressorganisation.

De senare har dock införlivat både Centertidningar och gammal A-press i utbudet. Ägandet av andra röster än de liberala bidrar nu till att ytterligare stärka en bred opinionsbildning i landet, viktigt för demokratin också det, mycket viktigare än att det är en och samma ägare till olika titlar.

Det redaktionella oberoendet är det enda väsentliga här, och det har ägaren Bonnier tydligt visat att man värnar genom de liberala titlar man redan äger. I sin text i helgen citerar Expressens utgivare Thomas Mattson DI:s politiska redaktör PM Nilsson:

Åsiktsskillnaden mellan Bonnier News nuvarande titlar är berikande och befriande. Det är bra för svensk debatt att ledarredaktörerna på Expressen, SDS, DN och Di har olika ståndpunkter i olika frågor, som i regeringsfrågan nyligen. Det är bra att de polemiserar mot varandra och det är viktigt att de känner full frihet att göra det fullt ut. Ingen koncerngemenskap ska lägga band på någon.”

Den inställningen, tillsammans med en förhoppningsvis ytterligare förstärkt lokal förankring, är den viktigaste för att det här ska bli lyckat.

Medarbetarna kommer än en gång satsa allt för att det ska lyfta.

Mittmedia kan bli något nytt, varför inte under flaggen Bonnier Local News. I nyhetsledningen har Anders Eriksson redan den kanske mest kunniga av alla i företaget, Sydsvenskans chefredaktör Pia Rehnquist. Hon och chefredaktörskollegan på Sveriges största lokaltidning Helsingborgs Dagblad, Jonas Kanje, borde bli nyckelspelare i detta övertagande.

Sydsvenskan har lyckats extremt bra på lokal marknad de senaste åren och går mycket bra.

Vad som borde hände med Mittmedia finns det många som tycker saker om. Att ett övertagande alldeles oavsett ny ägare betyder nya besparingar blir knappast en överraskning. Få, om något mediebolag, har klarat sig undan rationaliseringar. Hur dessa kommer att se ut för gamla Mittmedia, och i vilken omfattning, torde bli känt redan under våren.

Redan igår kom Fredrik Strömberg, en Bonniermedarbetare som ofta debatterar mediefrågor med ett stenhårt tiopunktsprogram, om han fick bestämma: «Förlorarna är tyvärr många inom Mittmedia. Och så Svenska Dagbladet, som kommer få det sjukt svårt att erbjuda den svenska marknaden något som kan mäta sig med super-DN/DI och lokal-DN/DI.»

DN:s utvecklingschef Martin Jönsson skrev så här när affären tillkännagavs:

«Att bryta den negativa spiralen och våga satsa på journalistik som publiken värderar blir den viktigaste uppgiften för de nya ägarna.  Det vi vet i dag är att det inte finns några garantier för lokaltidningarnas överlevnad: det var bara några månader sedan Laholms Tidning blev ytterligare en i raden av nedlagda lokaltidningar och i stora delar av Sverige är det reella läget sådant att den lokala journalistiken riskerar att slås ut när nästa lågkonjunktur slår till. Till en skyhög kostnad för demokratin.»

Nu blir det en stark ägare som Bonnier som får värna demokratin. Förhoppningsvis är det vad Konkurrensverket ser, och inte den ökade mediekoncentration som en del kritiker varnat för, bland annat Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg i den här texten: «Ur en demokratisynpunkt äger redan Bonniers besvärande mycket. Med denna affär kommer ännu fler nyheter, åsikter, tankar och ord filtreras genom en enda ägandefamilj. Det är visserligen ingenting jämfört med hur Facebook och Google lägger marknader under sig, men frågan är ändå om något annat demokratiskt land hade accepterat en sådan ägarkoncentration som Sverige.»

Nu hade ju inte ägarkoncentrationen förändrats nämnvärt om den andra budgivaren vunnit. Aftonbladets ägare Schibsted är nämligen huvudägare i Polaris, som skulle blivit ny huvudägare om det budet accepterats av ordförande Åsa Malmström och de andra representanterna för stiftelseägarna som säkrat utgivningen genom beslutet om försäljning av Mittmedia, en gång sprunget ur Nya Stiftelsen Gefle Dagblad.

Det är naturligtvis lika viktigt för SvD som för DN att få tillgång till den lokala läsarmarknaden, det publicistiska ekosystemet är den filosofi som Schibstedts byggt framgång med.

Och om Bonnier nu tar större del av lokal marknad blir det svårare för SvD att växa. Betydligt svårare. Spotifytanken, att betala en summa och få tillgång till allt man vill, det tänket kommer också fungera för tidningar. Då gäller det att ha största möjliga katalog av journalistik, både nationell och lokal, att erbjuda.

Det är förstås inte av godo med för få ägare, ägarmångfald gör alltid pressfriheten och yttrandefriheten starkare.

Men i digitaliseringens tidevarv är en svensk engagerad jätteägare som Bonnier en liten groda i stor damm ute på den globala marknaden där det verkliga slaget om mediekonsumenten står.

I fallet Mittmedia blir Bonnier nu istället garanten för en fortsatt mångfald av journalistik och opinionsbildning.

Anna Gullberg